vem är du, jag är döden

Idag har jag, i mitt livshotande tillstånd, suttit och kollat i gamla skolkatalogen och dragit slutsatsen att dom flesta är riktiga förlorare. Jag har jämfört människors liv och framgångar, vilket kanske inte är rättvist eftersom alla har olika förutsättningar - men ack så underhållande. Några har lämnat Sverige och jagar en dröm med stor inlevelse och passion. Hatten av och all lycka till er.

Många är kvar. I en klass bestående av 17 personer, varav 9 är tjejer så har två av dem barn med några lokala förmågor som inte är inkluderade i uppväxten. 2 av de andra tjejerna minglar runt på diverse fester och visar upp sig och arbetar inom kommunen. Övriga fem har jag ingen aning om vart de har tagit vägen.

Pojkarna är alltså 8 stycken, och av dem är 3 stycken småkriminella pundare som sätter skräck i vem som helst genom en enda blick.
Den fjärde är med i slagsmål när det vankas, men håller sig annars ganska utanför civilisationen. Den femte bor tillsammans med sin flickvän någonstans i Stockholm, och verkar ha en väldigt bra tillvaro. Övriga tre har jag ingen koll på.

Det är med stor spänning jag väntar på att se vilken roll i livets spel jag kommer bli tilldelad. Vilken roll jag kommer att ta.
Jag lovar att jag uppdaterar om ungefär fem år och talar om det för er.



PS. Ni som åker varv efter varv i buckliga bilar - har ni inte förstått att 18 årsdagen har passerat, och på så vis är ni myndiga, vuxna - vilket innebär att ni får lämna Hammarstrand och även landet om perspektivet är så stort. Think outside the Volvo raringar.