ehem

Jag har en vän som heter Ida som är duktig på att genom enkla ord väcka en enorm eftertänksamhet. Idag tänkte jag på hennes ord medan jag cyklade nerför en backe på min blåa pärla.
"All this talk about equality. The only thing people really have in common is that they are all going to die"
Jag insåg att jag behövde en vän. Jag kom på att jag inte har en enda vän jag bara kan komma förbi helt utan förvarning längre. När hände det liksom? Det är jag och min cykel, min cykel och jag.

När var det jobb, behovet av pengar och pojkvänner bara gled in helt utan förvarning och tog över? Under den här årstiden har jag alltid haft ett lag. Nu är jag laglös (ursäkta ordvitsen, jag kan inte hjälpa det). Ungefär som en skål med jordgubbar utan mjölk - helt okej men inte riktigt komplett.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det känns som att jag har tappat så många trådar att uppdraget att plocka ihop dom känns omöjligt. Jag provar åtminstone.