smile.

Akta så du inte kliver på alla smultronblommor Erika, sade jag och pekade med hela handen. Hon såg sig fundersamt omkring och började med pyttesmå myrsteg tassa runt varenda blomma. Hennes ljusbruna hår fladdrade i den ljumma sommarbrisen medan hon undrade när smultronet skulle komma.
När de har varit blommor färdigt kommer solen lysa så mycket att det blir ett smultron där, förklarade jag och hon nickade sakta.

Det finns 6,7 miljoner smultronplantor i världen. En del av dem har redan blivit mogna och utvecklat sitt bär - en familj, en Volvo och en vovve. Ett företag, en dröm, ett avtryck.
Sedan finns blommorna. De som inte är riktigt redo än, men som står och trampar och trampar och väntar på att solen ska visa sig så de kan gå in i vuxenlivet och köpa öl på ICA och ta hål i öronen utan mammas tillåtelse.
Plötsligt kommer en fot, och man blir trampad.
Det gör ont, sen finns det finns ingen stolt blomma som vajar i vinden längre, utan endast ett klet under fotsulan på någon som inte såg sig så noga för.

De finns många olika slags blommor fast de är av samma sort. En del är Viktigpettrar med stor bokstav som endast respekterar sin syn på saker och ting, politiska åsikt, klädstil och musiksmak. Andra är tystlåtna och struntar i att utbyta artighetsfraser om vädret. En tredje part gömmer sig bakom skinnet på näsan och är egentligen mycket små människor men pratar så mycket och så fort att ingen någonsin har tid att reflektera över det.
På ett endaste fält står alla 6,7 miljoner smultronplantor.

I hela mitt liv har jag kryssat runt varenda smultronplanta. Undvikit den med mina stora fötter, för den permanenta lillasyster-skadan att alla ska vara sams och glada har alltid varit starkast. Andras välmående har alltid gått framför mitt eget och självklart kan du ringa till mig vilken tid som helst om du är ledsen. Kanske bara full, förresten. Jag kan ringa runt och fixa skjuts åt dig hem så du inte åker med någon som druckit, de vore ju inte så bra. Jag ordnar det jag.
Jag ordnar allt.
När man anstränger sig det hårdaste man kan för att inte råka trampa på någon blir man lika chockad varje gång man blir trampad av någon annan.

Men självklart är det så det funkar mina vänner, vi måste trampa för att ta oss någon vart. Det finns alldeles för många människor som endast ser på er (oss, ni, vi) som ett redskap, en hjälp när den behövs. Som utnyttjar era hjärtan när ni vill hjälpa till och trösta, som suger ur er allt blod likt en vampyr och kastar er på soptippen när ni är bleka och kalla.
Trampa mera, raringar. Din egen lycka måste vara första prioritering.