Det luktade plast, sån där plast som det luktar på sjukhus. Sån där plast som gör mig illamående och snurrig. Hennes ögon tändes, som ett barns på julafon, och hon log med hela sitt rynkiga ansikte och började genast tala om vad hon hade ätit till middag.
Tänk att så lite som en halvtimmes besök kan göra någon så oerhört lycklig.
Om man sedan räknar ut hur många halvtimmar det går på en dag, inser man att det finns mycket bra man kan göra med dom om man bara vill och vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar