Jag är tacksam för mycket, men kanske inte tillräckligt mycket.
Jag kommer ihåg så väl när vi som små sjätteklassare inte umgicks med varandra. Det har alltid varit hinder, någon har varit osams - vi har helt enkelt hållit oss på varsin kant och inte ifrågasatt varför.
Ett hej i korridoren. En kram kanske, men bara en sån där snabbis som egentligen inte betyder någonting.
Nu är vi som en stor sammanslutning, ett järngäng. Vi ses för det mesta om helgerna och bara konsumerar massor av godsaker, kikar på någon film eller snackar om vad som hänt och vad som inte har gjort det.
Vi kanske drar på någon fest, eller åker i backen.
Det alla aktiviteter har gemensamt är att vi har lika galet roligt, och alltid täcker varandras ryggar.
Ni är bäst.
puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar