NU ÄR DET KLIPPT, sa frisören

En decimeter hår och tovor senare känner jag mig som en nakenhund. Skör och utlämnad.
När jag försöker dra handen genom håret för en lite mer självsäker look tar det bara slut och i nuet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Men det var ju faktiskt behövligt. Och det växer ju faktiskt ut. Och det blev ju faktiskt betydligt bättre än om jag klippt mig med kökssaxen (igen)
Tack Rebecka!