och det har alltid fascinerat mig, hur den enes lögn kan vara den andres sanning och tvärtom.
Jag undrar hur den här historian såg ut. I ärlighetens namn så kommer jag inte ihåg, och ibland känns det tragiskt att jag har glömt bort ett sjundedels liv. Fråga mig vad jag gjorde när jag var 8 år, eller hur jag mådde när jag var tio. Jag har ingen aning.
Hur som helst så gissar jag på att det gick till ungefär såhär:
Pappa hade fått sin årliga idé av dokumentera och bevara och vi allihopa suckade och rullade med ögonen, eftersom vi visste att korten som blev framkallade skulle ligga och skräpa i bokhyllor och i lådor eftersom ingen fann orken eller motivationen att sätta in dom i album.
Vi ställde hur som helst upp och poserade i diverse konstiga miljöer och såg tillgjorda och glada ut.
"Se lite glad ut Jenny" sa han nog och det resulterade i första bilden.
Sedan ville jag leka med en sten och då blev pappa arg för att jag förstörde bilden och då blev jag ännu argare för att jag ville ha min sten och då resulterade det i bild nummer två.
Eller så kanske farfar har tagit den här bilden när jag var ute och lekte och glatt ställde upp för att jag var på så bra humör eftersom han troligen nyss utfodrat mig med glass och jag gillar honom så mycket.
Sedan ville jag leka med en sten och han tog ett kort för att jag såg så rolig ut när jag lyfte den.
Vad vet väl jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar