Det verkar som att lovet tänker se ut såhär. Jag gav det liksom friheten att forma sig lite som det hade lust med vilket innebär att jag inte gör någonting alls i så stor utsträckning som möjligt. Det är väl trivsamt i sisådär 20 timmar men nu börjar det gå lite för långt och jag har lust att klättra på väggarna.
Jag pratar med Sanna som har haft en jättedålig dag. Jag sitter här och tycker lite småsynd om henne medan jag äter upp julens sista mandelskorpor och funderar på vad jag ska göra med livet. Ett par varv i skidspåret känns overkill i kylan, en springtur också för den delen, men en promenad med Bente kanske jag överlever. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar