Att vara ensam är det värsta jag vet i hela världen. Allt är tyst, mörkt och stilla. När det dimper ner reklam i brevlådan kissar jag nästan på mig, och när kylskåpet surrar som kylskåp gör måste jag sjunga i huvudet för att inte bli rädd.
Jag tror inte att någon som inte bor själv kan föreställa sig hur det är. Jag vet att jag inte kunde det när jag gick på högstadiet. Då verkade det så himla spännande alltsammans. Sanna hade kompisar här in på småtimmarna trots att det var skola dagen efter, hon åt på resturang, gick på bio, tränade fotboll och festade. Hennes liv var en illusion som snart skulle bli min.
När du äter slemmig havregrynsgröt med sylt som har passerat bäst-före-datum och mörkret sluter sig kring dig som en tät filt är det inte lika roligt längre. När du måste kliva upp tre timmar för tidigt på din sovmorgon för att du har tvättid eller när du inser att du har disk kvar sedan förra veckan.
Jag tänkte bara att ni som har en mamma som tvättar era kläder, en pappa som visslar medan han dukar bordet och ni som har mjölk i kylskåpet och frukt i fruktskålen varje dag - visa lite tacksamhet. Såhär i efterhand inser jag att det finns alldeles för mycket jag aldrig sa tack för. Tack mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar