jag lyssnar tills öronen faller av

Han har nyss pensionerat sig, har ont i lederna och plågar sig själv genom Döda Fallets gångar. Han har valt den enklaste vägen utan trappsteg och tänker på att han inte längre är användbar för någon i hela världen. Biter sig själv i underläppen lite då och då och grymtar sådär som äldre herrar grymtar när det hugger till och gör ont någonstans med stoltheten är för stor för att erkänna det.
Det syns djupa fåror i hans ansikte som vittnar om stress och problem, men även glada skrattrynkor kring ögonen som skvallrar om en svunnen tid tillsammans med småbarn och badmintonturneringar i sommarstugan.


Jag sitter på mitt kommunala arbete och läser en god bok i solen för 55 kronor i timmen. Ger någon en upplysning eller en vägbeskrivning och ler med hela ansiktet och står ut med otrevliga klagomål. Svara artigt i telefonen och bokar biljetter, men framför allt njuter jag av att vara en del av en äldre generations sommaridyll.
De ser så lyckliga ut när de betraktar vårat gäng som sitter utanför turistinformationen. En del av oss sjunger och spelar gitarr, andra läser en bok och en tredje målar med smutsiga sommarfötter i sanden.
Med ömma ryggar sätter de sig ner för en pratstund och berättar med stor inlevelse om hur de slet på åkern om sommrarna eller om hur de fastnade på sjön i ett hemskt åskväder. De är vana att bli bortviftade som irriterande flugor överallt i samhället. De kör för sakta. Räknar småmynt på ICA. Är besvärliga när de går in på bussen. Säger alltid va.



Förvåningen i deras ögon är alltid lika stor, och nya glada rynkor skapas snabbt när de inser att vi har något som väldigt få andra har - tid.
De pratar och vi lyssnar, dag in och dag ut. Solen lyser och vi tar del av deras historier medan sommardagarna passerar och jag inser att jag egentligen har ett ganska fint jobb.
Puss