Han varnade för den ökända latmasken som skulle kunna attackera vid ett ouppmärksamt ögonblick. Min mentor alltså, han med glasögonen nere på näsan och den fundersamma minen medans han kliar sig i huvudet. Han som med stor inlevelse berättar om sina fiskeäventyr och den där gången han kissade på nordpolen så urinet frös i en båge. Drar den där om björnen han dödade med yxa för många år sedan. Vi ler, och han ler. Hans lögner och påhitt är vardag men invändningar och förmaningar hör inte hit. Vi bara ler.
Hur som helst har den attackerat mig med hela sin kraft. Latmasken alltså, inte min mentor. Då såg jag ut ungefär som på bilden. Jag klöste och kämpade och nu har jag äntligen fått ut den ur ryggmärgen och känner mig verkligen i fas med allting. En inlämningsuppgift ska in på fredag, men den ska bara finslipas lite så är det klappat och klart! Klapp på huvudet.
puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar